När det gäller min framtid så har jag ingen aning om vad jag vill bli, vad jag drömmer och längtar efter eller vart jag vill resa. Jag har inga planer.

Men när jag börjar fundera över vad jag ska skriva om i denna uppsatsen kring min framtid börjar jag direkt tänka på mina möjligheter till jobb, hur kommer arbetsmarknaden se ut när jag kommer ut från skolan, kommer jag få en fast tjänst? Kommer min lön vara tillfredställande? osv. Mina tankar börjar alltså direkt kretsa kring frågor om trygghet, hur jag ska lyckas trygga min grundtrygghet så att säga. Jag är rädd för att inte ha goda möjligheter till att kunna försörja mig själv på min lön och leva ett gott liv. Det är trots allt därför jag går i skolan och vill studera vidare, jag vill trygga min framtid och tja, kanske ge mig någon typ av garanti för att jag kommer att klara mig ekonomiskt.

När jag tänker på min framtid börjar jag också fundera över vart jag kommer att bo, hur jag kommer att bo och med vem. Kommer vi vara lyckliga? Är det fred i vårt samhälle när jag kommer ut från skolan, så att jag har möjlighet att leva ett fredligt liv eller finns det en risk att eventuella politiska konflikter leder till att jag inte får alla möjligheter till att leva mitt liv såsom jag vill leva det? Än en gång baserar mina frågeställningar sig kring trygghet. Jag är kanske något av en trygghetsnarkoman och när jag tänker på framtiden så kan jag aldrig veta hur världen kommer att se ut och vilka faktorer som kan gynna eller rasera min trygghet, och det i sig själv bidrar till ett visst ökat behov av trygghet, osäkerheten föder alltså min trygghetsnarkomani.

Jag funderar också över hur stora möjligheter jag själv har att påverka min framtid, vilka möjligheter har jag att påverka faktorerna som kan grumla mina möjligheter och jag undrar också över om jag överhuvudtaget har någon egentlig möjlighet till att påverka, eller om det så kallat ödet har min framtid i sin osynliga hand. Framtiden är alltså en stor osäkerhet främst för att det inte går att spå vad som kommer att hända, vad jag kommer att göra och hur världen kommer att se ut. 

När jag tänker på framtiden så är jag ändå inte pessimistisk för möjligheterna är lika stora som riskerna, kanske något större till och med (möjligheterna). Inte är jag någon negativ person bara för att jag nu råkar vara en aning orolig och osäker, men jag tycker inte att vi ska vara alltför naiva. Framtiden tycker jag måste tämjas, vi måste skapa den själv och slå emot de bakåtsträvande faktorerna som kan grumla våra möjligheter till personlig utveckling. Vi har rätten till att själva få leva våra liv på ett sådant sätt som vi vill leva det på. Ingen konflikt i världen ska få förstöra mitt liv, ingen politikers misstag ska få sända ut mig i ett krig och inte heller vill jag låta min trygghetsnarkomani bromsa mig till att ge mig in i något som kan verka osäkert. Att våga är att förlora fotfästet för en stund, men att aldrig våga är att förlora sig själv.

Det är alltså mina tankar kring framtiden. Det är så svårt att ge ett entydigt svar, mitt svar kanske varierar från dag till dag osv. Men i stora drag så är jag lite orolig över hur mitt liv kommer att bli och vilka möjligheter jag har till att leva. Men jag låter inte min oro ta över, även om det kan vara plågsamt att ha ångest måste jag alltid våga göra osäkra saker, jag måste alltså trotsa min ångest och min oro helt enkelt, visa ångesten långfingret. Det lugnar mig, för jag vet att jag är stark och att jag således kommer kunna tackla framtiden vad den än kommer med.